Vårkänslor, framtidsnoja och förväntan
Nu har jag inte bloggat på ett riktigt bra tag...igen. Jag vet. Men så blir det.
Jag försöker just nu ägna så mycket tid jag kan åt boken (!) som jag faktiskt håller på att skriva. Jag har nu skrivit 23 sidor :) så det tar sig! Den måste vara klar senast 17 april, för då ska projektarbetet in...
Det går säkert...jag vill, jag kan, jag ska!
Jag längtar till våren, jag längtar efter söta klänningar, ballerinaskor, solglasögon och cafébesök. Göteborg är en underbar stad när våren kommer, när alla uteserveringar plötsligt fylls av människor som försöker fånga lite sol, som skvallrar och skrattar och dricker smoothies...
Igår var jag och sökte jobb. Det var läskigt. Och kul. Jag har fortfarande (trots att jag ju haft jobb förrut) inte riktigt förstått att det är på riktigt. Och igår var det ännu mer på riktigt, för det var inget sommarjobb jag sökte, utan ett riktigt jobb.
Jag har INGENTING att göra nästa höst om jag inte får det. Och ändå kändes det bara som något jag skulle göra, som ett grupparbete i skolan. Ingenting som hade med min framtid att göra. Ingenting som var jättejätteviktigt.
Och det kändes självklart att jag ska få det! Är inte det konstigt? Jag har bara lite arbetslivserfarenhet, och det är finanskris (dvs. ont om jobb), och trots att jag är medveten om allt detta så är det SJÄLVKLART för mig att jag ska få jobbet.
Jag tar studenten om några månader. Det är sannslöst. Och spännande. Och fruktansvärt. Några få månader...och sedan, tomhet.
Men en spännande tomhet, för jag är fortfarande naiv. Jag tror att om jag ler, har en positiv attityd och svarar ärligt, så får jag jobbet, och att jag kan göra vad jag vill. Jag är redo att möta världen :)
Jag försöker just nu ägna så mycket tid jag kan åt boken (!) som jag faktiskt håller på att skriva. Jag har nu skrivit 23 sidor :) så det tar sig! Den måste vara klar senast 17 april, för då ska projektarbetet in...
Det går säkert...jag vill, jag kan, jag ska!
Jag längtar till våren, jag längtar efter söta klänningar, ballerinaskor, solglasögon och cafébesök. Göteborg är en underbar stad när våren kommer, när alla uteserveringar plötsligt fylls av människor som försöker fånga lite sol, som skvallrar och skrattar och dricker smoothies...
Igår var jag och sökte jobb. Det var läskigt. Och kul. Jag har fortfarande (trots att jag ju haft jobb förrut) inte riktigt förstått att det är på riktigt. Och igår var det ännu mer på riktigt, för det var inget sommarjobb jag sökte, utan ett riktigt jobb.
Jag har INGENTING att göra nästa höst om jag inte får det. Och ändå kändes det bara som något jag skulle göra, som ett grupparbete i skolan. Ingenting som hade med min framtid att göra. Ingenting som var jättejätteviktigt.
Och det kändes självklart att jag ska få det! Är inte det konstigt? Jag har bara lite arbetslivserfarenhet, och det är finanskris (dvs. ont om jobb), och trots att jag är medveten om allt detta så är det SJÄLVKLART för mig att jag ska få jobbet.
Jag tar studenten om några månader. Det är sannslöst. Och spännande. Och fruktansvärt. Några få månader...och sedan, tomhet.
Men en spännande tomhet, för jag är fortfarande naiv. Jag tror att om jag ler, har en positiv attityd och svarar ärligt, så får jag jobbet, och att jag kan göra vad jag vill. Jag är redo att möta världen :)
haha, ja så blev det med det.
Fick precis ett samtal från min kompis, och byter nu om till pyjamas. Det blir ingen Julfest för min del.
De var tydligen jättehårda, och flera hade blivit tagna (förhoppningsvis dock inte polisanmälda). Folk hade tydligen t.o.m. blivit av med sina riktiga leg, för att de inte var tillräckligt lika kortet (vilket är helt absurt, med tanke på att de flesta 18-19 åringar har leg med foton på vilka de är ca 13!).
Så nu ska jag titta på CSI med pappa istället...Så kan det gå.
De var tydligen jättehårda, och flera hade blivit tagna (förhoppningsvis dock inte polisanmälda). Folk hade tydligen t.o.m. blivit av med sina riktiga leg, för att de inte var tillräckligt lika kortet (vilket är helt absurt, med tanke på att de flesta 18-19 åringar har leg med foton på vilka de är ca 13!).
Så nu ska jag titta på CSI med pappa istället...Så kan det gå.
Jag ger upp; nu får vi se vad som händer.
Hjälp! Jag tror att jag ikväll för första gången kommer att använda ett falskleg. Jag vet att det är töntigt att jag är nervös, men jag kan inte hjälpa det. Jag är så rädd att vakten bara kommer att titta på mig, och säga "lilla du, inte en chans att det här är du, sätt dig snällt där och vänta på polisen..".
Ni måste förstå att det här inte är en överdrift; jag blir alltid tagen när jag gör något som man inte får göra! Och det beror inte ens på att jag inte kan behålla huvudet kallt, för oftast blir jag bara tagen av en olyckshändelse, trots att risken att jag faktiskt skulle bli upptäckt är en på miljonen. Jag är alltid en på miljonen.
Jag vet vad ni tänker, om jag nu vet allt detta, varför gör jag det? Två anledningar; 1) det är skolfest, och när jag satt hemma förra veckan ångrade jag mig så förfärligt...och 2) jag känner att jag någon gång måste utmana ödet, och vägra acceptera att universum verkar vilja att jag ska vara en snäll och laglydig medborgare (jag kommer inte att ha någonting att berätta för mina barnbarn om när jag var ung och dum!).
Sitter just nu och väntar på information från mina kompisar som ska gå in, och undersöka hurpass hård vakten är. Om jag har tur kollar han bara att hårfärgen stämmer (men jag har ju aldrig tur med sådant...).
Men jag tänker såhär; om jag åker fast får jag böter och en prick i register i 5 år. Jag dör inte. Jag blir inte skickad till ett fängelse där jag får leva på vatten och bröd. Och detta är vad som kan hända i VÄRSTA fall. I bästa fall går jag bara rakt in, och har jättekul. I något mittemellanscenario säger vakten "Lilla gumman, det här är inte du, gå hem innan jag tillkallar polisen".
Wish me luck (I'm going to need it).
Ni måste förstå att det här inte är en överdrift; jag blir alltid tagen när jag gör något som man inte får göra! Och det beror inte ens på att jag inte kan behålla huvudet kallt, för oftast blir jag bara tagen av en olyckshändelse, trots att risken att jag faktiskt skulle bli upptäckt är en på miljonen. Jag är alltid en på miljonen.
Jag vet vad ni tänker, om jag nu vet allt detta, varför gör jag det? Två anledningar; 1) det är skolfest, och när jag satt hemma förra veckan ångrade jag mig så förfärligt...och 2) jag känner att jag någon gång måste utmana ödet, och vägra acceptera att universum verkar vilja att jag ska vara en snäll och laglydig medborgare (jag kommer inte att ha någonting att berätta för mina barnbarn om när jag var ung och dum!).
Sitter just nu och väntar på information från mina kompisar som ska gå in, och undersöka hurpass hård vakten är. Om jag har tur kollar han bara att hårfärgen stämmer (men jag har ju aldrig tur med sådant...).
Men jag tänker såhär; om jag åker fast får jag böter och en prick i register i 5 år. Jag dör inte. Jag blir inte skickad till ett fängelse där jag får leva på vatten och bröd. Och detta är vad som kan hända i VÄRSTA fall. I bästa fall går jag bara rakt in, och har jättekul. I något mittemellanscenario säger vakten "Lilla gumman, det här är inte du, gå hem innan jag tillkallar polisen".
Wish me luck (I'm going to need it).
Drinkar och bongotrummor
Jag finner mig ha mer och mer tid, nu när julen närmar sig, och istället för att som vanligt knappa in facebook i webbläsaren finner jag mig hamna här.
Jag sitter och smuttar på en yoghurtdrink, i förberedelse inför kvällen. Ikväll är det nämligen fest. Eller ja, något liknande i alla fall. Jag ska först lära mig spela bongotrummor, sedan dansa till bongotrummor, alternativt stå i baren som vi hade tänkt ha...jag är nämligen en av arragörerna av denna magiska afton. (och yoghurtdrinken ska alltså vara en bas för att alkoholen inte ska fräta ett hål i min mage..)
Rent allmänt kan jag väl säga att festplanering den senaste tiden blivit en hobby, eftersom vi titt som tätt ordnar fester för våra bekanta ("Vi" är en liten arbetssam skara på ca 5 pers). Nästa vecka ska vi ha stor vinterfest!
Vi var och shoppade loss på IKEA förra veckan, och jag kan säga att vi brände hur mycket pengar som helst på girlanger, istappar, julgranskulor och ljusslingor (som förresten är bland det dyraste jag sätt på IKEA). Allting kommer att gå i vitt, silver och blått, t.o.m. drinkarna. Det kommer att bli såååå snyggt :)
Har för övrigt upptäckt att det är riktigt roligt att stå i baren! Jag funderar på att gå en bartenderkurs, man vet aldrig när man kan behöva ett extrajobb, och bartender verkar riktigt roligt...Jag gillar tempot, och alla glada (och iof mindre glada) människor och effektiviteten. Kände mig extremt duktig då jag förra gången blandade drinkar, tog betalt och gav ut växel i ett rasande tempo, och till på köpet blev ombedd att blanda "vad jag ville" åt en kille som inte visste vad han ville ha...
Känner att det börjar bli en hel del kurser som jag vill gå, jag vet bara inte när jag hade tänkt göra allt detta;
Bartenderskurs
Frisörkurs
Baristautbildning
Sen hade det inte varit helt fel att vara utbildad make-up artist...och massös... haha, nu känner jag att det börjar skena iväg lite. Jag vet inte hur jag hade tänkt hinna det här medan jag pluggar (juridik eller psykologi, har inte riktigt bestämt mig än), jobbar och försöker skriva...det går kanske inte riktigt ihop...
Jag tänker mycket på framtiden nu, nu när det bara är 6 månader kvar till studenten. Jag undrar vad jag är på Lucia nästa år. Vad jag gör. Vem jag är.
Det är riktigt, riktigt skönt att vara tillbaka...(och jag ska försöka hålla mig här)
Babyfood
Jag sitter och smuttar på en yoghurtdrink, i förberedelse inför kvällen. Ikväll är det nämligen fest. Eller ja, något liknande i alla fall. Jag ska först lära mig spela bongotrummor, sedan dansa till bongotrummor, alternativt stå i baren som vi hade tänkt ha...jag är nämligen en av arragörerna av denna magiska afton. (och yoghurtdrinken ska alltså vara en bas för att alkoholen inte ska fräta ett hål i min mage..)
Rent allmänt kan jag väl säga att festplanering den senaste tiden blivit en hobby, eftersom vi titt som tätt ordnar fester för våra bekanta ("Vi" är en liten arbetssam skara på ca 5 pers). Nästa vecka ska vi ha stor vinterfest!
Vi var och shoppade loss på IKEA förra veckan, och jag kan säga att vi brände hur mycket pengar som helst på girlanger, istappar, julgranskulor och ljusslingor (som förresten är bland det dyraste jag sätt på IKEA). Allting kommer att gå i vitt, silver och blått, t.o.m. drinkarna. Det kommer att bli såååå snyggt :)
Har för övrigt upptäckt att det är riktigt roligt att stå i baren! Jag funderar på att gå en bartenderkurs, man vet aldrig när man kan behöva ett extrajobb, och bartender verkar riktigt roligt...Jag gillar tempot, och alla glada (och iof mindre glada) människor och effektiviteten. Kände mig extremt duktig då jag förra gången blandade drinkar, tog betalt och gav ut växel i ett rasande tempo, och till på köpet blev ombedd att blanda "vad jag ville" åt en kille som inte visste vad han ville ha...
Känner att det börjar bli en hel del kurser som jag vill gå, jag vet bara inte när jag hade tänkt göra allt detta;
Bartenderskurs
Frisörkurs
Baristautbildning
Sen hade det inte varit helt fel att vara utbildad make-up artist...och massös... haha, nu känner jag att det börjar skena iväg lite. Jag vet inte hur jag hade tänkt hinna det här medan jag pluggar (juridik eller psykologi, har inte riktigt bestämt mig än), jobbar och försöker skriva...det går kanske inte riktigt ihop...
Jag tänker mycket på framtiden nu, nu när det bara är 6 månader kvar till studenten. Jag undrar vad jag är på Lucia nästa år. Vad jag gör. Vem jag är.
Det är riktigt, riktigt skönt att vara tillbaka...(och jag ska försöka hålla mig här)
Babyfood
Nu är det sommar igen -och förvirringen är tillbaka..
Idag har jag spanat efter ett välbekant ansikte i mängden. Bakom varje hörn, på spårvagnen, i varje affär... Det är underligt att jag tror att jag skall träffa på honom...
Göteborg är ändå en ganska stor stad, men bara det att jag vet att han är i stan gör att jag tror att jag kommer springa på honom hela tiden. Inte för att jag vill träffa honom. Eller..jo..eller...
Varför skall det vara så svårt?
Det borde vara lätt, det borde vara naturligt. Man borde kunna säga till någon att man är kär, och likaså att man inte är det. Varför är det så svårt?
Hur säger man till någon att man inte visste? Att man inte vet vad man känner...att man tog fel? Och hur vet man egentligen att man har rätt?
Det kommer att vara pinsamt att se honom igen, fast det inte borde det. Jag hoppas i alla fall att vi kan gå vidare, och vara vänner.
Ett år..och mina känslor är de samma. Jag är bara förvirrad....
Åh!
En förvirrad och nervös
Babyfood
Göteborg är ändå en ganska stor stad, men bara det att jag vet att han är i stan gör att jag tror att jag kommer springa på honom hela tiden. Inte för att jag vill träffa honom. Eller..jo..eller...
Varför skall det vara så svårt?
Det borde vara lätt, det borde vara naturligt. Man borde kunna säga till någon att man är kär, och likaså att man inte är det. Varför är det så svårt?
Hur säger man till någon att man inte visste? Att man inte vet vad man känner...att man tog fel? Och hur vet man egentligen att man har rätt?
Det kommer att vara pinsamt att se honom igen, fast det inte borde det. Jag hoppas i alla fall att vi kan gå vidare, och vara vänner.
Ett år..och mina känslor är de samma. Jag är bara förvirrad....
Åh!
En förvirrad och nervös
Babyfood
Dags för dem menigslösa dagarna
Ja, nu riktigt känns det i kroppen att det snart är sommarlov. Idag sken solen på oss när vi spelade brännboll på skolgården (eller okej, när de andra spelade brännboll), och jag rensade mitt skåp. Nu står det gapande tomt, sånär som på läroböckerna, som skall in på måndag.
Idag hade vi en fruktansvärt onödig, men ganska trevlig dag.
Vi hade en galen, underbar vikarie på franskan, sedan skrev vi klart vår analys av "Gengångare" (det ända nyttiga vi gjorde på hela dagen), sedan hade vi 2,5 timme håltimme. Sedan satt vi och pratade med vår lärarare i en timme för att nästan ingen kom på lektionen, och vi hade ingenting att göra. På engelskan tittade vi på två korta redovisningar och gjorde en utvärdering av vår lärare, och sedan satt vi och snackade...och så var det dags för gympan.
Så av hela åtta timmar gjorde jag något nyttigt i två...
Varför gör de såhär? Varför börjar inte sommarlovet nu? Vill jag att det skall börja nu?
Dagarna är onödiga, men det är trevligt att umgås med klasskamratern, sitta i klassrummmet och prata, underbart medveten om att man inte har någonting att göra.
Ingenting som måste lämnas in, pluggas in...inte förän i augusti!
Underbart!!
Det är dem här dagarna vi går i skolan för hela året. Om vi bara kunde ha ett riktigt trevligt elevrum att sitta i. Det är så dyrt att gå på café... :P
En med ett skavsår från sommarskorna, men svävande lätt (när hon inte längre är nedtyngd av plikter) och lycklig
Babyfood
Idag hade vi en fruktansvärt onödig, men ganska trevlig dag.
Vi hade en galen, underbar vikarie på franskan, sedan skrev vi klart vår analys av "Gengångare" (det ända nyttiga vi gjorde på hela dagen), sedan hade vi 2,5 timme håltimme. Sedan satt vi och pratade med vår lärarare i en timme för att nästan ingen kom på lektionen, och vi hade ingenting att göra. På engelskan tittade vi på två korta redovisningar och gjorde en utvärdering av vår lärare, och sedan satt vi och snackade...och så var det dags för gympan.
Så av hela åtta timmar gjorde jag något nyttigt i två...
Varför gör de såhär? Varför börjar inte sommarlovet nu? Vill jag att det skall börja nu?
Dagarna är onödiga, men det är trevligt att umgås med klasskamratern, sitta i klassrummmet och prata, underbart medveten om att man inte har någonting att göra.
Ingenting som måste lämnas in, pluggas in...inte förän i augusti!
Underbart!!
Det är dem här dagarna vi går i skolan för hela året. Om vi bara kunde ha ett riktigt trevligt elevrum att sitta i. Det är så dyrt att gå på café... :P
En med ett skavsår från sommarskorna, men svävande lätt (när hon inte längre är nedtyngd av plikter) och lycklig
Babyfood
Att våga säga "Här är jag. Jag är underbar. Vem är du?"
Sitter och funderar på sommaren.
Jag skall åka bort mycket i sommar, som vanligt. Jag brukar inte vara hemma mer än några få veckor under sommarlovet...
I år skall jag våga mig på mycket nytt, och göra mycket som jag brukar göra. Jag skall våga mig iväg på seglarläger, helt ensam! (ja, det kommer förstås vara andra där, men inte jag känner), och så skall jag till Polen med familjen...sedan skall jag träffa alla kära kompisar här hemma, och åka på läger och träffa alla underbara människor som jag träffade där förra året...:)
Något Paris (ja..eller Ormesson dådå) blir det förmodligen inte i år. Det känns konstigt. Jag har varit där två veckor varje år sedan jag var ca 10.
Jag är ganska nervös inför att åka bort ensam. Jag är helt enkelt inte van. Varje gång jag åkt någonstans har jag haft åtminstone en kompis med mig (i alla fall sedan jag var 9 och upptäckte hur otroligt tråkigt det var att inte ha någon att bada med på semestern..).
Å andra sidan tycker jag det skall bli spännande...man får återuppfinna sig på ett magiskt sätt när man själv träffar nya människor. De har inga förväntningar. Du kan vara vem som helst. För barndomskompisarna kommer du alltid vara tjejen som inte kunde dyka, som var rädd för spindlar och spöken och som inte kunde paddla kanot (fast... just paddla kanot kan jag :P). För de nya kan du vara superwoman (eller man).
Jag hoppas bara att jag vågar vara mig själv. Det brukar alltid ta mig ca 2 dagar att komma underfund med hur gruppen fungerar, och vem som faktiskt är intressant, men då är det oftast försent. Jag är "den där tysta tjejen", och hur mycket jag än pratar sedan går den stämpeln aldrig riktigt bort...(såvida vi inte har fest och dricker lite...då går stämpeln bort ganska så bra, bevisat sommaren 2006).
Men jag har lärt mig av mina (och andras misstag) och i år vet jag att det gäller att snacka så mycket och så intressant som möjligt första dagen. Därför skall jag sova ordentligt natten innan och komma dit med ett leende på läpparn. Jag menar, jag är ju underbar. Det är bara frågan om att få de andra att inse det ;)
Med en nyfunnen självgodhet, och nytt självförtroende
(Er underbara) Babyfood
Jag skall åka bort mycket i sommar, som vanligt. Jag brukar inte vara hemma mer än några få veckor under sommarlovet...
I år skall jag våga mig på mycket nytt, och göra mycket som jag brukar göra. Jag skall våga mig iväg på seglarläger, helt ensam! (ja, det kommer förstås vara andra där, men inte jag känner), och så skall jag till Polen med familjen...sedan skall jag träffa alla kära kompisar här hemma, och åka på läger och träffa alla underbara människor som jag träffade där förra året...:)
Något Paris (ja..eller Ormesson dådå) blir det förmodligen inte i år. Det känns konstigt. Jag har varit där två veckor varje år sedan jag var ca 10.
Jag är ganska nervös inför att åka bort ensam. Jag är helt enkelt inte van. Varje gång jag åkt någonstans har jag haft åtminstone en kompis med mig (i alla fall sedan jag var 9 och upptäckte hur otroligt tråkigt det var att inte ha någon att bada med på semestern..).
Å andra sidan tycker jag det skall bli spännande...man får återuppfinna sig på ett magiskt sätt när man själv träffar nya människor. De har inga förväntningar. Du kan vara vem som helst. För barndomskompisarna kommer du alltid vara tjejen som inte kunde dyka, som var rädd för spindlar och spöken och som inte kunde paddla kanot (fast... just paddla kanot kan jag :P). För de nya kan du vara superwoman (eller man).
Jag hoppas bara att jag vågar vara mig själv. Det brukar alltid ta mig ca 2 dagar att komma underfund med hur gruppen fungerar, och vem som faktiskt är intressant, men då är det oftast försent. Jag är "den där tysta tjejen", och hur mycket jag än pratar sedan går den stämpeln aldrig riktigt bort...(såvida vi inte har fest och dricker lite...då går stämpeln bort ganska så bra, bevisat sommaren 2006).
Men jag har lärt mig av mina (och andras misstag) och i år vet jag att det gäller att snacka så mycket och så intressant som möjligt första dagen. Därför skall jag sova ordentligt natten innan och komma dit med ett leende på läpparn. Jag menar, jag är ju underbar. Det är bara frågan om att få de andra att inse det ;)
Med en nyfunnen självgodhet, och nytt självförtroende
(Er underbara) Babyfood
Jag är fri!
Inga fler prov! Underbart!
2 härliga månader av sommarlov!!
Idag är jag glad...det är så härligt med sådana här dagar..när allting verkar falla på plats. Speciellt efter en lång period av stress och deppdagar.
Det luktar sommar ute idag. Har ni märkt det? Och det är underbart varmt...
Lyckade saker idag:
Hittade ett par vårskor från Tommy Hilfinger som jag tror att jag skall behålla...fast de kanske är för små?
Hittade en otroligt söt vit-rosa väska på H&M, och så var den ett riktigt kap! Sommarväska fixad.
Träffade min underbara vän, efter ett antal veckor av "Jag har inte tid".
Fick MVG på mitt senaste Samhällskunskapsprov, och säkrade (ett redan säkert iof :P) MVG i Samhällskunskap A!
Inte så lyckade saker:
Natutkunskapsprovet...hm..vet inte riktigt hur det gick...
Har inte tid att blogga på riktigt ikväll..måste plugga lite italienska...mi dispiace
Bacio
Babyfood
2 härliga månader av sommarlov!!
Idag är jag glad...det är så härligt med sådana här dagar..när allting verkar falla på plats. Speciellt efter en lång period av stress och deppdagar.
Det luktar sommar ute idag. Har ni märkt det? Och det är underbart varmt...
Lyckade saker idag:
Hittade ett par vårskor från Tommy Hilfinger som jag tror att jag skall behålla...fast de kanske är för små?
Hittade en otroligt söt vit-rosa väska på H&M, och så var den ett riktigt kap! Sommarväska fixad.
Träffade min underbara vän, efter ett antal veckor av "Jag har inte tid".
Fick MVG på mitt senaste Samhällskunskapsprov, och säkrade (ett redan säkert iof :P) MVG i Samhällskunskap A!
Inte så lyckade saker:
Natutkunskapsprovet...hm..vet inte riktigt hur det gick...
Har inte tid att blogga på riktigt ikväll..måste plugga lite italienska...mi dispiace
Bacio
Babyfood
Friheten är snart åter min...och sen då?
Ett prov kvar. Det är allt.
(Ja, vi struntar i att vi skall lämna in en analys på "Gengångare" av Ibsen och läsa högt på italienskan, och..en del annat, haha)
Sedan är det äntligen sommarlov. Två hela månader av frihet!
Men det skrämmer mig nästan mer än tanken på att vara kvar i skolan. Dels dessa månader av frihet är de ända man har, och det gäller att inte slösa bort dem (åh, denna press :P), dels att jag till hösten börjar 2:an!
Om tre månader börjar jag 2:an!! Helvetesåret. Då när man inte ens hinner tycka upp efter luft från böckernas djup. Jag måste säga att jag är riktigt rädd. Jag som varit så förfärligt trött det här året...och så skall det bli ännu värre?
Och det här året har gått så otroligt snabbt, och nästa kommer att gå ännu snabbare. Innan jag vet ordet av kommer jag stå där i vit klänning och vråla "För vi har tagit studeeeenteeen, fy fan va vi e bra!" längst fram vid scenen på sommaravslutningen...
Om två år och tre månader måste jag veta vad jag vill göra med mitt liv...eller i alla fall ungefär...och det skrämmer mig. Det är en sak att tro att man vet, "Jag skall bli journalist när jag blir stor" ,än att faktiskt göra någonting av det...
Dessutom skrämmer det mig att jag satt med precis samma tankar vid den här tiden förra året. Har jag verkligen inte lärt mig någonting under det gångna året? Inte kommit något närmare svaret på gåtan "Vem är du?" ?
Nej. Vem fan är jag?
Låt oss hoppas att jag nästa år har kommit lite närmare sanningen om mig själv...
En tankfull, mitt i en "framtidnoje" -panikattack
Babyfood
(Ja, vi struntar i att vi skall lämna in en analys på "Gengångare" av Ibsen och läsa högt på italienskan, och..en del annat, haha)
Sedan är det äntligen sommarlov. Två hela månader av frihet!
Men det skrämmer mig nästan mer än tanken på att vara kvar i skolan. Dels dessa månader av frihet är de ända man har, och det gäller att inte slösa bort dem (åh, denna press :P), dels att jag till hösten börjar 2:an!
Om tre månader börjar jag 2:an!! Helvetesåret. Då när man inte ens hinner tycka upp efter luft från böckernas djup. Jag måste säga att jag är riktigt rädd. Jag som varit så förfärligt trött det här året...och så skall det bli ännu värre?
Och det här året har gått så otroligt snabbt, och nästa kommer att gå ännu snabbare. Innan jag vet ordet av kommer jag stå där i vit klänning och vråla "För vi har tagit studeeeenteeen, fy fan va vi e bra!" längst fram vid scenen på sommaravslutningen...
Om två år och tre månader måste jag veta vad jag vill göra med mitt liv...eller i alla fall ungefär...och det skrämmer mig. Det är en sak att tro att man vet, "Jag skall bli journalist när jag blir stor" ,än att faktiskt göra någonting av det...
Dessutom skrämmer det mig att jag satt med precis samma tankar vid den här tiden förra året. Har jag verkligen inte lärt mig någonting under det gångna året? Inte kommit något närmare svaret på gåtan "Vem är du?" ?
Nej. Vem fan är jag?
Låt oss hoppas att jag nästa år har kommit lite närmare sanningen om mig själv...
En tankfull, mitt i en "framtidnoje" -panikattack
Babyfood
En riktigt lyckad Mors Dag
För en gångs skull gick allting bra med mammas överaskning!
Igår kväll när hon hade somnat smög jag mig försiktigt in och snodde väckarklockan (haha, jag är så smart!). Ställde den på 8 och gick och la mig.
Vaknade förskräckt av att väckarklockan ringde (gud va jag HATAR väckarklockor) sprang upp, klädde på mig och snodde mammas nycklar.
Tog en blombukett och begav mig snabbt hem till min moster (som bor gårdar bort från oss, i villaområdet). Låste upp ytterdörren med mammas nycklar och smög mig på tå upp för trappan.
Väckte min moster, gav henne blommorna (jag vet att hon inte är min mamma, men man kan faktiskt inte lita på att min kusin skall komma ihåg en sådan bagatell som Mors dag, och hon förtjänar faktiskt också blommor).
Tog sedan mammas blombukett som jag gömt hemma hos min moster och sprang hem igen.
Väl hemma väckte jag en förvirrad mamma (varför ringde inte väckarklockan??), och överräckte en stor bukett liljekonvaljer (mammas favoritblommor) och ett paket, innehållande ett Dior-nagellack i en beige nyans.
Ingenting gick fel! Väckarklockan ringde, jag vaknade, hon vaknade inte...
Nu känner jag mig som den perfekta dottern...och allt det har kostat mig är ca 300 spänn och lite planering. Inte ens det att jag gick upp klockan 8 förstörde min dag, för efter presentöverlämningen gick jag och lade mig igen, och sov i 3 underbara timmar till.
Mors dag är egentligen en riktigt bra dag...tycker ni inte det?
En mycket nöjd, och underbart listig (och blygsam :P)
Babyfood
Igår kväll när hon hade somnat smög jag mig försiktigt in och snodde väckarklockan (haha, jag är så smart!). Ställde den på 8 och gick och la mig.
Vaknade förskräckt av att väckarklockan ringde (gud va jag HATAR väckarklockor) sprang upp, klädde på mig och snodde mammas nycklar.
Tog en blombukett och begav mig snabbt hem till min moster (som bor gårdar bort från oss, i villaområdet). Låste upp ytterdörren med mammas nycklar och smög mig på tå upp för trappan.
Väckte min moster, gav henne blommorna (jag vet att hon inte är min mamma, men man kan faktiskt inte lita på att min kusin skall komma ihåg en sådan bagatell som Mors dag, och hon förtjänar faktiskt också blommor).
Tog sedan mammas blombukett som jag gömt hemma hos min moster och sprang hem igen.
Väl hemma väckte jag en förvirrad mamma (varför ringde inte väckarklockan??), och överräckte en stor bukett liljekonvaljer (mammas favoritblommor) och ett paket, innehållande ett Dior-nagellack i en beige nyans.
Ingenting gick fel! Väckarklockan ringde, jag vaknade, hon vaknade inte...
Nu känner jag mig som den perfekta dottern...och allt det har kostat mig är ca 300 spänn och lite planering. Inte ens det att jag gick upp klockan 8 förstörde min dag, för efter presentöverlämningen gick jag och lade mig igen, och sov i 3 underbara timmar till.
Mors dag är egentligen en riktigt bra dag...tycker ni inte det?
En mycket nöjd, och underbart listig (och blygsam :P)
Babyfood
Kyrkogårdar och Allahelgona
Är precis hemkommen från kyrkogården, vi har varit och lämnat blommor på min mormors grav. Vi har också försökt att bestämma färg, storlek och typsnitt för gravstenen...
Det kändes konstigt att titta på den lilla hög med jord som är min mormors sista viloplats. Där nere i jorden ligger hon i en låda av trä...
Annars tycker jag om kyrkogårdar. Jag känner mig morbid när jag säger det, men det är ju sant. Det är platser fyllda av kärlek från de anhöriga som kommer och hälsar på, av minnen och av en känsla av evigheten. Allt är stilla, tyst och grönt (jag har än så länge aldrig besökt en kyrkogård på vintern)...Jag fylls alltid av vördnad när jag är på en kyrkogård, inte för de döda precis, utan mer för döden, livet och kärleken i sig själva...
Något av det vackraste jag någonsin sett var en kyrkogård i Polen på Allahelgonaafton förra året. I Polen är det en tradition att gå till graven den dagen, en tradition som faktiskt följs av alla (med väldigt få undantag). Man kan knappt ta sig fram i de stora städerna, för att bildköerna till kyrkogården stoppar upp trafiken.
Det var mörkt, det var ju trots allt november, och jag tror att det till och med var fullmåne. Fast det var ganska sent var det mycket folk kvar på kyrkogården, och varje grav var överfylld av blommor, och (framförallt) ljus. Det fladdrande skenet från de lyste upp hela kyrkogården, med sitt varma röda, oranga och vita sken. På långt håll såg det nästan ut som om kyrkogården brann...
Ingen grav var bortglömd, för om man hittade en "tom" grav så satte man ett ljus på den också, när man ändå satte ut på "sin".
Då tyckte jag att det var sorgligt att det inte är såhär varje dag, att man inte minns gravarna och de döda på alla andra dagar på året...men nu är jag bara glad att traditionen finns. Var det så varje dag så skulle det inte vara lika magiskt... Jag önskar bara att det var likadant i Sverige, att Allahelgona skulle få kyrkogårdarna att brinna av omtanke och gemenskap...och vördnad...
Så, och jag inte är i Polen på Allahelgona i år så kommer jag nog att fylla min mormors grav med ljus, även om ingen annan gör det. Då får den lysa där alldeles för sig själv, bland alla mörka, sorgsna gravar...
En fylld av vördnad
Babyfood
Det kändes konstigt att titta på den lilla hög med jord som är min mormors sista viloplats. Där nere i jorden ligger hon i en låda av trä...
Annars tycker jag om kyrkogårdar. Jag känner mig morbid när jag säger det, men det är ju sant. Det är platser fyllda av kärlek från de anhöriga som kommer och hälsar på, av minnen och av en känsla av evigheten. Allt är stilla, tyst och grönt (jag har än så länge aldrig besökt en kyrkogård på vintern)...Jag fylls alltid av vördnad när jag är på en kyrkogård, inte för de döda precis, utan mer för döden, livet och kärleken i sig själva...
Något av det vackraste jag någonsin sett var en kyrkogård i Polen på Allahelgonaafton förra året. I Polen är det en tradition att gå till graven den dagen, en tradition som faktiskt följs av alla (med väldigt få undantag). Man kan knappt ta sig fram i de stora städerna, för att bildköerna till kyrkogården stoppar upp trafiken.
Det var mörkt, det var ju trots allt november, och jag tror att det till och med var fullmåne. Fast det var ganska sent var det mycket folk kvar på kyrkogården, och varje grav var överfylld av blommor, och (framförallt) ljus. Det fladdrande skenet från de lyste upp hela kyrkogården, med sitt varma röda, oranga och vita sken. På långt håll såg det nästan ut som om kyrkogården brann...
Ingen grav var bortglömd, för om man hittade en "tom" grav så satte man ett ljus på den också, när man ändå satte ut på "sin".
Då tyckte jag att det var sorgligt att det inte är såhär varje dag, att man inte minns gravarna och de döda på alla andra dagar på året...men nu är jag bara glad att traditionen finns. Var det så varje dag så skulle det inte vara lika magiskt... Jag önskar bara att det var likadant i Sverige, att Allahelgona skulle få kyrkogårdarna att brinna av omtanke och gemenskap...och vördnad...
Så, och jag inte är i Polen på Allahelgona i år så kommer jag nog att fylla min mormors grav med ljus, även om ingen annan gör det. Då får den lysa där alldeles för sig själv, bland alla mörka, sorgsna gravar...
En fylld av vördnad
Babyfood
En mycket konstig dröm
Jag har precis vaknat, efter en natt fylld av underliga drömmar. Drömmen var full av sanningar som jag inte vill veta om...
Jag var på en fest, i ett hus med mycket branta trappor. Jag ropade upp till mina kompisar (alla mina bästa kompisar var där, utom just min bästa kompis.) att de skulle slänga ner ett svärd till mig, eller en kulspruta för jag trodde inte att jag skulle kunna ta mig ner för trappan sedan... men de bara gick ner för trappan med sina egna vapen och så fick jag till slut gå upp själv (jag antar att vi blev anfallna eller nått, för vad skulle vi annars med vapen till?) och fick tag i ett vapen.
Sedan skulle jag gå ner, och ropade till mina kompisar nedanför trappan (som i princip blivit till ett stup, med sådana där plattformer som rör sig fram och tillbaka, som i ett Supermario tv-spel).
Jag var väldigt rädd, men de bara ropade att jag fick väl ta mig ner genom att hoppa som alla andra. Jag försökte således träffa plattformerna, men misslyckades. Jag landade med en förvånansvärt mjuk duns (eftersom jag ramlat från 3 m höjd) på en vit heltäckningsmatta.
Sedan skulle jag igen gå upp för en annan trappa (det här huset bestod tydligen bara av trappor), och när jag skulle gå ner var den förvandlad till en sluttande kulle i trä, med en liten stege längst ner.
Jag frågade än en gång mina kompisar om hjälp, och de sa att jag skulle springa ner. Så jag tog tag i telefonsladden som hängde på väggen och försökte genom det hålla balansen medan jag sprang utför kullen. Det misslyckades och jag ramlade och åkte kana på rumpan i en väldig fart.
Väl nere sprang mina kompisar fram och sa att jag inte skulle ha svängt så mycket till höger, för jag hade hamnat hos grannen istället för hemma hos mig.
Plötsligt var jag dessutom tillbaka i huset jag firade nyår i (en kompis killes sommarstuga), och kompisarna sa till mig att jag var alldeles för full, eftersom jag sa massa konstiga saker efter att jag åkt kana... det hela slutade med att jag berättade att det egentligen inte är kul att dricka, för det blir alltid såhär, och sedan spelades snabba klipp från gamla fester upp, mina kompisars fylleskratt om, och om igen...
Jag vaknade med en känsla av att jag inte har några riktiga vänner, för allt som hänt på festen har hänt/skulle kunna hända (utom det där med vapnen, och trappan som blir en kulle). På alla fester tar jag hand om mina kompisar om de är för fulla, men de struntar i mig och går och dansar istället. Det är iof enda gången de gör såhär mot mig, kanske är det för att de blir elaka och egoistiska av att dricka...
Att min bästa kompis inte ens var där vet jag inte riktigt hur jag skall tolka, men jag tror inte det var att hon skulle ha hjälpt mig om hon varit där. Att hon inte var där var nog nätsan ännu värre än om hon struntat i mig...
Aja, mina kompisar har sina fel, men det är ju inte deras fel att jag drömmer att de sviker mig (även om de har gjort det någon gång i verkligheten). Det hemska är att man fortfarande är sur när man vaknar för det de gjort i drömmen...men det kan ju inte de veta...eller hjälpa...
Det var ingen trevlig dröm i alla fall..men ingen mardröm heller precis... Den fick mig att tänka efter.
En nyvaken, tankfull
Babyfood
Jag var på en fest, i ett hus med mycket branta trappor. Jag ropade upp till mina kompisar (alla mina bästa kompisar var där, utom just min bästa kompis.) att de skulle slänga ner ett svärd till mig, eller en kulspruta för jag trodde inte att jag skulle kunna ta mig ner för trappan sedan... men de bara gick ner för trappan med sina egna vapen och så fick jag till slut gå upp själv (jag antar att vi blev anfallna eller nått, för vad skulle vi annars med vapen till?) och fick tag i ett vapen.
Sedan skulle jag gå ner, och ropade till mina kompisar nedanför trappan (som i princip blivit till ett stup, med sådana där plattformer som rör sig fram och tillbaka, som i ett Supermario tv-spel).
Jag var väldigt rädd, men de bara ropade att jag fick väl ta mig ner genom att hoppa som alla andra. Jag försökte således träffa plattformerna, men misslyckades. Jag landade med en förvånansvärt mjuk duns (eftersom jag ramlat från 3 m höjd) på en vit heltäckningsmatta.
Sedan skulle jag igen gå upp för en annan trappa (det här huset bestod tydligen bara av trappor), och när jag skulle gå ner var den förvandlad till en sluttande kulle i trä, med en liten stege längst ner.
Jag frågade än en gång mina kompisar om hjälp, och de sa att jag skulle springa ner. Så jag tog tag i telefonsladden som hängde på väggen och försökte genom det hålla balansen medan jag sprang utför kullen. Det misslyckades och jag ramlade och åkte kana på rumpan i en väldig fart.
Väl nere sprang mina kompisar fram och sa att jag inte skulle ha svängt så mycket till höger, för jag hade hamnat hos grannen istället för hemma hos mig.
Plötsligt var jag dessutom tillbaka i huset jag firade nyår i (en kompis killes sommarstuga), och kompisarna sa till mig att jag var alldeles för full, eftersom jag sa massa konstiga saker efter att jag åkt kana... det hela slutade med att jag berättade att det egentligen inte är kul att dricka, för det blir alltid såhär, och sedan spelades snabba klipp från gamla fester upp, mina kompisars fylleskratt om, och om igen...
Jag vaknade med en känsla av att jag inte har några riktiga vänner, för allt som hänt på festen har hänt/skulle kunna hända (utom det där med vapnen, och trappan som blir en kulle). På alla fester tar jag hand om mina kompisar om de är för fulla, men de struntar i mig och går och dansar istället. Det är iof enda gången de gör såhär mot mig, kanske är det för att de blir elaka och egoistiska av att dricka...
Att min bästa kompis inte ens var där vet jag inte riktigt hur jag skall tolka, men jag tror inte det var att hon skulle ha hjälpt mig om hon varit där. Att hon inte var där var nog nätsan ännu värre än om hon struntat i mig...
Aja, mina kompisar har sina fel, men det är ju inte deras fel att jag drömmer att de sviker mig (även om de har gjort det någon gång i verkligheten). Det hemska är att man fortfarande är sur när man vaknar för det de gjort i drömmen...men det kan ju inte de veta...eller hjälpa...
Det var ingen trevlig dröm i alla fall..men ingen mardröm heller precis... Den fick mig att tänka efter.
En nyvaken, tankfull
Babyfood
Äntligen helg
Nu har jag försummat min stackars blogg igen.
Ikväll skriver jag i alla fall, mest för att jag behöver skriva av mig. Jag är så fruktansvärt trött. Trött, och tackam för att det är helg. Bara ett prov kvar! Tack och lov!
Naturkunskap. Mitt betyg hänger på det här provet (tror jag i alla fall). Tyvärr checkade min hjärna ut och åkte på semester förra onsdagen...jag orkar helt enkelt inte plugga mer!
Dessutom känner jag mig lite ensam ikväll. Vet inte om det beror på det gråshaskiga vädret, eller på att mina vänner inte har tid med mig... de är så upptagna. Med sina killar...och min bästa kompis verkar inte ha tid med mig längre..annat än när hon behöver någon att prata med...
Jag antar att det blir bättre snart...när det blir sommar...och jag får vila lite...
Det är inte trevligt att vara ensam. Det är trevligt att vara själv. Ikväll är jag ensam.
Ikväll är det en sådan kväll att man vill ut i skogen. Det blåser, träden vajar i vinden, det är kallt och fuktigt och jag vill bara springa djupt in i skogen...springa bort från allting...bara springa och springa i vinden...
Jag får väl gå och lägga mig och hoppas att imorgon blir en bättre dag.
En med salta och våta kinder
Babyfood
Ikväll skriver jag i alla fall, mest för att jag behöver skriva av mig. Jag är så fruktansvärt trött. Trött, och tackam för att det är helg. Bara ett prov kvar! Tack och lov!
Naturkunskap. Mitt betyg hänger på det här provet (tror jag i alla fall). Tyvärr checkade min hjärna ut och åkte på semester förra onsdagen...jag orkar helt enkelt inte plugga mer!
Dessutom känner jag mig lite ensam ikväll. Vet inte om det beror på det gråshaskiga vädret, eller på att mina vänner inte har tid med mig... de är så upptagna. Med sina killar...och min bästa kompis verkar inte ha tid med mig längre..annat än när hon behöver någon att prata med...
Jag antar att det blir bättre snart...när det blir sommar...och jag får vila lite...
Det är inte trevligt att vara ensam. Det är trevligt att vara själv. Ikväll är jag ensam.
Ikväll är det en sådan kväll att man vill ut i skogen. Det blåser, träden vajar i vinden, det är kallt och fuktigt och jag vill bara springa djupt in i skogen...springa bort från allting...bara springa och springa i vinden...
Jag får väl gå och lägga mig och hoppas att imorgon blir en bättre dag.
En med salta och våta kinder
Babyfood
Har alla lärare blivit galna?
Herre gud va vi har mycket att göra den här veckan!
Varje år säger vi att det inte skall bli såhär, vi skall planera och allting skall bli så bra...men varje år har vi bara mer och mer att göra veckorna innan sommaravslutningen! Jag blir gaaalen!
Så här ser min vecka ut:
Måndag: Historia tenta in (2 A4 om Kalla kriget)
Tisdag: 3,5 timme (!!!) Franska nationellt, hör, läs och uppsats
Torsdag: Samhällskunskapsprov (Ekonomi)
Fredag: Uppspelning av en pjäs på engelskan (som vi för övrigt skall skriva själva, på all den lediga tid vi har)
Euuuuhh!!
Och nästa vecka har vi naturkunskapsprov...suck.
Jag tycker synd om oss alla. Alla har det såhär. Sveriges alla lärare har blivit galna, och de vill att vi skall sänka oss i precis alla ämnen sista veckan, bara pga. tidsbrist! Det är fel! Jag tycker att vi skall bojkotta skolan tillsammans den här veckan. ALLA SVERIGES ELEVER! NU!
Ja..jag kan ju drömma...
jag hoppas i alla fall att det går bra på franskan imorron. Lycka till alla ni andra "språknördar" som har nationellt steg 3 imorron!
Pussar
En mycket trött och stressad, men optimisktisk
Babyfood
Varje år säger vi att det inte skall bli såhär, vi skall planera och allting skall bli så bra...men varje år har vi bara mer och mer att göra veckorna innan sommaravslutningen! Jag blir gaaalen!
Så här ser min vecka ut:
Måndag: Historia tenta in (2 A4 om Kalla kriget)
Tisdag: 3,5 timme (!!!) Franska nationellt, hör, läs och uppsats
Torsdag: Samhällskunskapsprov (Ekonomi)
Fredag: Uppspelning av en pjäs på engelskan (som vi för övrigt skall skriva själva, på all den lediga tid vi har)
Euuuuhh!!
Och nästa vecka har vi naturkunskapsprov...suck.
Jag tycker synd om oss alla. Alla har det såhär. Sveriges alla lärare har blivit galna, och de vill att vi skall sänka oss i precis alla ämnen sista veckan, bara pga. tidsbrist! Det är fel! Jag tycker att vi skall bojkotta skolan tillsammans den här veckan. ALLA SVERIGES ELEVER! NU!
Ja..jag kan ju drömma...
jag hoppas i alla fall att det går bra på franskan imorron. Lycka till alla ni andra "språknördar" som har nationellt steg 3 imorron!
Pussar
En mycket trött och stressad, men optimisktisk
Babyfood
