Babyfood

Mitt kall som bloggare alltså. Att skriva om min vardag var skönt, fast på något sätt lite för personligt. Eller inte tillräckligt personligt? Jag vet inte riktigt. Men jag tröttnade.
 Kanske har det att göra med hur rörigt mitt liv är just nu, på hur dålig jag är på att få rutin på skrivandet...eller helt enkelt på att ALLA gör det. Hur intressant kan det bli att läsa en blogg om mitt liv, om alla andra skriver bloggar om deras?

Internet har blivit medelsvenssons offentliga dagbok, och jag känner att jag inte riktigt vill vara en i mängden. Alla behöver en nisch, och vad kan jag säga; det finns redan en Blondinbella (eller rättare sagt, det finns en riktig, och miljontals wannabees..).

Så vad kan jag mycket om? Vad har jag alltid intresserat mig mycket för? Jo; Film. Jag älskar film. Sedan barnsben har jag, av en mamma som har varit filmregissör, fått förklarat för mig hur speciellt och underbart filmmediet är, och jag har dessutom en grundutbildning i det (har läst Filmkunskap, vad säger ni om det?).

Jag anser mig alltså ha någonting att säga. Tyvärr ser jag på filmer som är lite blandade, och alltså inte alltid på det allra senaste. Men bra film är bra film; oavsett om den är gjord nu eller för 20 år sedan.

Och för allt detta har jag Navid Modiri att tacka för. Jag kan inte bli recensent för filmkrönikan (för den finns ju inte längre) men jag kan banne mig skriva om film på min egen blogg!