The way to be
Här var man igen. Hemma. Klockan 17.40. Fy fan.
Jag hade i alla fall filmkunskap sista timmen, och det är ju alltid roligt! Vi gick igenom den dramaturgiska modellen, ritade filmvalar och gjorde lite annat smått och gott, allt medan åskan gick utanför...
Svenskaläraren skrämde oss också (liksom åskan) genom att säga att vi ska ha en skiss av vårt repotage färdigt till nästa måndag. Usch. Jag som inte ens har kommit på vad jag vill skriva om. Och då slog det mig, så fruktansvärt, hur ska jag någonsin kunna bli journalist om jag inte kan hitta på något att skriva ett repotage om! Jag måste ju kunna hitta på miljoner (lät dramatisk överdrift, följd av liten konstpaus...)!
Hela dagen har på något sätt handlat om framtiden, inte minst för att L började diskutera sina juridikplaner. Jag är så fruktansvärt rädd. Rädd för att bli den medelmåtta jag alltid vetat att man statisktiskt sätt borde bli, men alltid tänkt, men det här är ju mitt liv. Jag kommer ju att bli någonting stort! Som alla människor före mig.
Nu verkar dock cynikern ha tagit över min både min kropp och min själ, och jag kan inte längre se mina stordåd framför mig lika lätt som förrut. Men jag får inte sluta tro, och jag får inte sluta kämpa!
Jag kan, jag vill, jag ska! Mellanstadieramsan kommer väl till pass.
Jag kan, jag vill, jag ska!
Jag kan, jag vill, jag ska!
Det ni, det kallar jag motivation :P
Babyfood
Jag hade i alla fall filmkunskap sista timmen, och det är ju alltid roligt! Vi gick igenom den dramaturgiska modellen, ritade filmvalar och gjorde lite annat smått och gott, allt medan åskan gick utanför...
Svenskaläraren skrämde oss också (liksom åskan) genom att säga att vi ska ha en skiss av vårt repotage färdigt till nästa måndag. Usch. Jag som inte ens har kommit på vad jag vill skriva om. Och då slog det mig, så fruktansvärt, hur ska jag någonsin kunna bli journalist om jag inte kan hitta på något att skriva ett repotage om! Jag måste ju kunna hitta på miljoner (lät dramatisk överdrift, följd av liten konstpaus...)!
Hela dagen har på något sätt handlat om framtiden, inte minst för att L började diskutera sina juridikplaner. Jag är så fruktansvärt rädd. Rädd för att bli den medelmåtta jag alltid vetat att man statisktiskt sätt borde bli, men alltid tänkt, men det här är ju mitt liv. Jag kommer ju att bli någonting stort! Som alla människor före mig.
Nu verkar dock cynikern ha tagit över min både min kropp och min själ, och jag kan inte längre se mina stordåd framför mig lika lätt som förrut. Men jag får inte sluta tro, och jag får inte sluta kämpa!
Jag kan, jag vill, jag ska! Mellanstadieramsan kommer väl till pass.
Jag kan, jag vill, jag ska!
Jag kan, jag vill, jag ska!
Det ni, det kallar jag motivation :P
Babyfood
Kommentarer
Trackback
