Babyfood

Om två timmar kommer jag att sitta på en stol på konserthuset. Jag ska se honom live, för första gången i mitt liv (jag skulle ha sett honom förra året, men då blev det inställt). Jag ska se Jonas Gardell!

Jag vet inte när K visade mig mitt första JG-band (eller show), och jag minns inte vilket det var...Det jag vet är jag var liten, och säkert inte förstod hälften av vad han sa. Men jag minns att han var underbar.
Jag och K har sett nästan alla hans shower. Vi kan massor med monologer, låtar och skämt utantill, utan att den sakens skull veta vilken show det kommer ifrån.

Jag har också läst "Mormor gråter",  "En komikers uppväxt", "Ett ufo gör entré", och nu senast "Jenny". Jag har skrivit om det förrut, men jag måste än en gång försöka utrycka hur starkt jag kände när jag läste dem.

Böckerna gör än ledsen över att vara människa, men glad över att inte längre vara ett barn. Jag har aldrig sett barndomen skildras så brutalt, och jag tror att sanningen om barns ändlösa grymhet är för hemsk för många. Men så nära som barn och ungdomsåren ändå ligger mig, är allt jag känner att han vet vad han talar om. Att det faktiskt är den nakna sanningen jag tittar på.

Men Jonas kan konsten att vara rolig också. Och det hoppas jag att han är idag. Han är en mästare på att få oss skratta åt hur hemsk världen är. Det är självironi, blandat med "oss"ironi, på gränsen till trakasseri.
Jag undrar om han kommer att se mig. Jag är ju under 18 år, och han brukar fråga. Han har dock ingen förälder att banna, eftersom jag och K ska dit själva.

Jag förväntar mig inget mindre en ett under från den mannen. Eller ska jag säga, ännu ett?