Tomten
Jag har ett dilemma. Det är inte alls aktuellt, och ligger långt in i framtiden, men det är trots allt ett dilemma.
Ska jag få mina barn att tro på tomten?
Det känns på något sätt grymt att först få barn att tro något som de senare tvingas acceptera har varit ren lögn, och dessutom brukar avslöjandet alltid ske på de mest traumatiska vis (t.ex.pappas lösskägg lossnar), och detta sker ju alltid på julafton. Och jag har svårt att dels se mig själv se in i mitt/mina barns ögon när frågan "Mamma, finns tomten verkligen på riktigt?".
Å andra sidan känns det grymt att beröva barn det där speciella, det som gjorde barndomens jular till något magiskt, något som aldrig riktigt kom tillbaka efter att man fått reda på att tomten inte var på riktigt. Den där ivriga väntan på paketen, vakten vid granen som alltid misslyckades, och presenterna som alltid på något mystiskt vis dök upp precis när man var tvungen att springa på toa...
Själva avslöjandet, då när jag blev helt säker på att tomten absolut inte fanns, kom julen när jag var 5...eller 6. Det var första gången jag faktiskt fick se "tomten" på julafton. Jag såg direkt att det var min kompis pappa, och det var en så förudmjukande upplevelse, att för dem förväntansfulla föräldrarna behöva låtsas att man inte förstod någonting, att sitta i tomtens knä, trots att något skört och barnsligt krossats inom än.
Så, vad ska man göra?
Ska jag få mina barn att tro på tomten?
Det känns på något sätt grymt att först få barn att tro något som de senare tvingas acceptera har varit ren lögn, och dessutom brukar avslöjandet alltid ske på de mest traumatiska vis (t.ex.pappas lösskägg lossnar), och detta sker ju alltid på julafton. Och jag har svårt att dels se mig själv se in i mitt/mina barns ögon när frågan "Mamma, finns tomten verkligen på riktigt?".
Å andra sidan känns det grymt att beröva barn det där speciella, det som gjorde barndomens jular till något magiskt, något som aldrig riktigt kom tillbaka efter att man fått reda på att tomten inte var på riktigt. Den där ivriga väntan på paketen, vakten vid granen som alltid misslyckades, och presenterna som alltid på något mystiskt vis dök upp precis när man var tvungen att springa på toa...
Själva avslöjandet, då när jag blev helt säker på att tomten absolut inte fanns, kom julen när jag var 5...eller 6. Det var första gången jag faktiskt fick se "tomten" på julafton. Jag såg direkt att det var min kompis pappa, och det var en så förudmjukande upplevelse, att för dem förväntansfulla föräldrarna behöva låtsas att man inte förstod någonting, att sitta i tomtens knä, trots att något skört och barnsligt krossats inom än.
Så, vad ska man göra?
Kommentarer
Trackback
