Babyfood

Innan konserten sitter fansen och småpratar på golvet. Mer och mer folk droppar in allteftersom. Plötsligt går en ljudtekniker ut på scenen, och alla tjoarförväntansfullt (ett sådant tacksamt jobb det är att vara ljudtekniker åt ett sådant band...tänk att få spontana applåder..).

När sedan ljusen slocknar stiger ljudnivån, och applåderna förvandlas till förväntansfulla vrål. Ut på scenen kommer inte det väntade "förbandet", utan Jocke B. och Co!

Sedan kör dem igång, och stämmningen växer och växer, samtidigt som ljusnivån stiger och stiger, och inte en enda låt är seg. Det här är cardcore-fansen, de som satt och bokade biljetterna precis när de släpptes. De kan alla texter, alla rader, och de sjunger av hjärtans lust.
Jag tror till och med att Jocke blir lite rörd...för han talar till publiken på ett väldigt personligt sätt (vilket han inte brukar göra, i alla fall enligt en viss göteborgare som stod bakom mig i garderobkön).
Enda gången som Jocke (och de andra) inte är på topp är nästan precis i slutet när jag och mina kompisar lyckas få hela publiken att ropa "Socker! Socker!". Jocke skrattar då lite förläget (ungefär som Per Gessle gjorde när publiken sjöng "Sommartider" på Ullevi). Den har de uppenbarligen inte repat in (varför är den aldrig med? Den är ju en av fansens favoritlåtar!)
Publiken hålls i masspsykos under hela showen. Ja, det är en show, och gruppen bjuder på sig allt vad de har. Masspsykosen släpper inte förrän den når klimax, hela salen, alla 30-åringarna sjunger med 14-åringarna "Vi ska alla en gång dö...!", i ett regn av guldkonfetti.

Mycket bättre än så blir det inte! (Fast jag hade velat ha lite andra låtar...). Hade Socker varit med hade den här konserten varit en 5:a.

(För att än en gång citera denne göteborgare "Det var en av dem bästa konserterna någonsin! Åtminstone topp 2!", varefter vi frågade vilken som var den bästa. "2002 vid Röda Sten". Ja, där hör ni.)

BBBB+