Allas (ideellt arbetande :P) psykolog
Jag skall egentligen inte vänta tills såhär sent på kvällen för att blogga, för jag är alldeles för trött nu, och då börjar jag filosofera. Just det har jag ingenting emot, det gör jag annars också, men mina tankar, som nu när jag skriver ner dem verkar så underbara och magiska, verkar mista all sin charm så fort jag kommer tillbaka till verkligheten (läs: får lite sömn).
Idag handlar mina tankar, liksom igår, kring känslor. Elin sa till mig ikväll att jag inte pratar med henne om saker som gör mig ledsen. Det är alltid hon som berättar, och alltid jag som tröstar. Jag är alltid glad (detta är inte sant, vilket ni som har läst bloggen ett tag säkert är medvetna om).
Jag har aldrig pratat så mycket om mina egna känslor, men jag har alltid lyssnat till andras problem, och de flesta tycker också att jag är bra på att trösta. Det verkar också helt naturligt, även för människor jag inte alls känner väl, att utgjuta sina hjärtan för mig...(detta är en av anledningarna till att jag tror att jag skulle bli en underbar psykolog, om det nu inte blir något av journalistiken..)
Men jag har aldrig tänkt på det speciellt mycket, bara i tysthet undrat om det inte är bättre att ha en "jag" som lyssnar och tröstar... Och det skulle jag kunna ha om jag bara pratade...eller kanske inte.
Kanske är det för att jag inte pratar om mina känslor som jag älskar att skriva? Jag kan skriva ner mina tankar, och till och med dela med mig av dem, utan att tvinga på någon mina tankar.
Först när jag skrev den meningen insåg jag att det är sant. Jag har alltid hatat att tvinga på folk mina tankar. Därför avskyr jag när mina texter blir upplästa, för intet ont anande, och definitivt inte intresserade människor. Och även om jag vet att mina vänner skulle lyssna på mig om jag behövde lätta mitt hjärta (och det får de faktiskt tillfälle att göra ibland), så är de nog mer intresserade av att prata om sina egna problem...
De flesta människor tycker mer om att prata om sina problem, och måste i stort sätt tvinga sig själva att lyssna till någon annans, för att det är dess plikt. Jag tycker om att lyssna! (och prata för den delen också). Kanske är det därför alla vill prata med mig?
En som plötsligt är väldigt medveten om att hon blottar sin själ för okända människor (men som åtminstone själva väljer att läsa denna text)
Babyfood
Idag handlar mina tankar, liksom igår, kring känslor. Elin sa till mig ikväll att jag inte pratar med henne om saker som gör mig ledsen. Det är alltid hon som berättar, och alltid jag som tröstar. Jag är alltid glad (detta är inte sant, vilket ni som har läst bloggen ett tag säkert är medvetna om).
Jag har aldrig pratat så mycket om mina egna känslor, men jag har alltid lyssnat till andras problem, och de flesta tycker också att jag är bra på att trösta. Det verkar också helt naturligt, även för människor jag inte alls känner väl, att utgjuta sina hjärtan för mig...(detta är en av anledningarna till att jag tror att jag skulle bli en underbar psykolog, om det nu inte blir något av journalistiken..)
Men jag har aldrig tänkt på det speciellt mycket, bara i tysthet undrat om det inte är bättre att ha en "jag" som lyssnar och tröstar... Och det skulle jag kunna ha om jag bara pratade...eller kanske inte.
Kanske är det för att jag inte pratar om mina känslor som jag älskar att skriva? Jag kan skriva ner mina tankar, och till och med dela med mig av dem, utan att tvinga på någon mina tankar.
Först när jag skrev den meningen insåg jag att det är sant. Jag har alltid hatat att tvinga på folk mina tankar. Därför avskyr jag när mina texter blir upplästa, för intet ont anande, och definitivt inte intresserade människor. Och även om jag vet att mina vänner skulle lyssna på mig om jag behövde lätta mitt hjärta (och det får de faktiskt tillfälle att göra ibland), så är de nog mer intresserade av att prata om sina egna problem...
De flesta människor tycker mer om att prata om sina problem, och måste i stort sätt tvinga sig själva att lyssna till någon annans, för att det är dess plikt. Jag tycker om att lyssna! (och prata för den delen också). Kanske är det därför alla vill prata med mig?
En som plötsligt är väldigt medveten om att hon blottar sin själ för okända människor (men som åtminstone själva väljer att läsa denna text)
Babyfood
Kommentarer
Trackback
