Aggro-mannen i Malevik
Så..då var jag tillbaka igen. Vi var tvugna att åka hem lite tidigare eftersom Elin fick en anställningsintervju på McDonalds! Hoppas hon får jobbet!
Malevik var underbart, och det kändes som att vi var i en riktigt härlig svensk sommarfilm. Vi cyklade till havet på cyklar som varit Elins mammas och mostrars, och så låg vi och solade i flera timmar, med Håkan Hellström på repeat :D
Vi jobbade med boken. Det var jätteroligt, för vi kom på så mycket roliga saker som vi har gjort tillsammans. Mycket av det hade jag nästan glömt.
När vi kom hem åt vi en underbar middag som Elins mormor hade lagat, och sedan cyklade vi in till Hemköp i Kullavik och köpte godis. Medan vi cyklade sjöng vi "Det är så jag säger det" för full hals...
Sedan var det dags för en liten Malevikstradition, som Elin och hennes bror är den andra generationen att upprätthålla. Vi skulle kasta vattenballonger på bilarna som kör förbi.
Det låter barnsligt, och det är det också, men det är så underbart barnsligt, och får mig också att tänka på sommar. Vi behöver alla vara lite barnsliga då och då.
Vägen utanför huset är en 30 väg, och raksträcka, så farligt tycker jag inte att det är. Men det tyckte tydligen Aggro-mannen.
Vi kastade ballonger, men missade hela tiden. Sedan kom det en gul bil körandes, lite snabbt tyckte jag... I alla fall så kastade vi, och träffade. Någon av oss träffade vindrutan! Vi duckade och sprang skrattandes och gömde oss längre in i trädgården. Det kändes faktiskt som om vi var riktigt små igen!
Efter en liten stund gick vi tillbaka och ställde oss vid muren. Då ser vi en man gå uppför stigen mot oss!
Han gick lite ryckigt, sådär "gangsta" och såg väldigt arg ut. Han frågade oss "Va det kul eller?" flera gånger, men ingen av oss svarade. Till slut tyckte jag att någon borde säga något, så ja sa "Ja.." (lite tvekande, men det verkade konstigt att säga nej)
Då zoomade han in på mig (men jag var noga med att inte flacka med blicken, utan titta honom rakt i ögonen). "Jag höll på att köra av vägen", sa han då. (det gjorde han inte alls, för vi såg honom köra vidare innan vi sprang)
Av någon anledning ville jag säga "Ja, men det kanske var för att du körde 60 på en 30 väg", men det gjorde jag inte...Jag sa något om att bara vara lite barnslig, och bara vatten... men det verkade inte göra något större intryck på honom...
Sedan tog han upp en röd ballong och höll den oroväckande nära mitt ansikte "Skulle det va kul om jag kastade på dig?? Ha??" frågade han. Jag tyckte inte det (men jag trodde faktiskt han skulle göra det).
Jag kände mig ännu mindre, för om han skulle få för sig att slå ner oss (jag skämtar inte, jag trodde verkligen det. Jag blev jätterädd, och jag är inte lättskrämd när det gäller sådant), så hade vi ingen vuxen där. Det är sorgligt att behöva medge det, men jag är 16 år, och Elin 17, och vi tänkte ändå "Vi är helt ensamma här, bara vi barn". Elins mormor låg och sov, men hon var ju inte heller något bra försvar mot en 1,90 lång aggressiv man.
Sedan frågade han mig om jag fattade, typ 5 gånger, och gick närmare och närmare. Åter igen fick jag den självdestruktiva idén att säga "Ja, jag är inte trög!". Fast det hade ju bara varit dumt. Men jag undrar hur han hade reagerat...
När han gick tog han med sig ballongen, och sedan (något förutsägbart, jag menar, vad skulle han med den till annars?) kastade han det mot oss. Den träffade husväggen med en otrolig kraft och vi blev alla ganska blöta.
Jag tycker att han överreagerade, även om han kanske blev skrämd. Jag vet inte om han insåg hur mycket han faktiskt skrämmde oss, och det gjorde nog inte jag heller, förrän jag märkte vilken adrenalinkick jag verkligen fick. När det började sjunka undan blev jag så förfärligt trött! All kraft bara rann av mig.
Jag förstår att han blev sur, men det var faktiskt inte vårt fel att han körde för fort (och vi märkte ju inte hur fort förrän efter vi hade kastat). Visst, att kasta vattenballonger är inte världens smartaste sak att göra, speciellt när man inte längre är typ 10. Men det var så roligt, och han förstörde en helt underbar dag för oss.
Jag hoppas i alla fall att jag när jag blir vuxen kan reagera som man borde, ev. säga till ungarna att det faktiskt kunde ha slutat illa (om det nu hade kunnat det), eller bara skratta bort det, för att jag själv varit barn och vet hur det är. Hur arg man än är så skall man inte trycka upp vattenballonger i "barnens" ansikten och kasta vattenballonger på deras hus (på fönstret/väggen bakom vilket/vilken Elins mormor sov för övrigt)!
En som önskar att hon aldrig blir så vuxen att hon glömmer det roliga med vattenballonger
Babyfood
Update: Här är förresten några fina bilder, tagna av moi, i Malevik..
Elins nya pojkvän, Måsbert
Kommer fler sen..:P
Malevik var underbart, och det kändes som att vi var i en riktigt härlig svensk sommarfilm. Vi cyklade till havet på cyklar som varit Elins mammas och mostrars, och så låg vi och solade i flera timmar, med Håkan Hellström på repeat :D
Vi jobbade med boken. Det var jätteroligt, för vi kom på så mycket roliga saker som vi har gjort tillsammans. Mycket av det hade jag nästan glömt.
När vi kom hem åt vi en underbar middag som Elins mormor hade lagat, och sedan cyklade vi in till Hemköp i Kullavik och köpte godis. Medan vi cyklade sjöng vi "Det är så jag säger det" för full hals...
Sedan var det dags för en liten Malevikstradition, som Elin och hennes bror är den andra generationen att upprätthålla. Vi skulle kasta vattenballonger på bilarna som kör förbi.
Vägen utanför huset är en 30 väg, och raksträcka, så farligt tycker jag inte att det är. Men det tyckte tydligen Aggro-mannen.
Vi kastade ballonger, men missade hela tiden. Sedan kom det en gul bil körandes, lite snabbt tyckte jag... I alla fall så kastade vi, och träffade. Någon av oss träffade vindrutan! Vi duckade och sprang skrattandes och gömde oss längre in i trädgården. Det kändes faktiskt som om vi var riktigt små igen!
Efter en liten stund gick vi tillbaka och ställde oss vid muren. Då ser vi en man gå uppför stigen mot oss!
Han gick lite ryckigt, sådär "gangsta" och såg väldigt arg ut. Han frågade oss "Va det kul eller?" flera gånger, men ingen av oss svarade. Till slut tyckte jag att någon borde säga något, så ja sa "Ja.." (lite tvekande, men det verkade konstigt att säga nej)
Då zoomade han in på mig (men jag var noga med att inte flacka med blicken, utan titta honom rakt i ögonen). "Jag höll på att köra av vägen", sa han då. (det gjorde han inte alls, för vi såg honom köra vidare innan vi sprang)
Av någon anledning ville jag säga "Ja, men det kanske var för att du körde 60 på en 30 väg", men det gjorde jag inte...Jag sa något om att bara vara lite barnslig, och bara vatten... men det verkade inte göra något större intryck på honom...
Sedan tog han upp en röd ballong och höll den oroväckande nära mitt ansikte "Skulle det va kul om jag kastade på dig?? Ha??" frågade han. Jag tyckte inte det (men jag trodde faktiskt han skulle göra det).
Jag kände mig ännu mindre, för om han skulle få för sig att slå ner oss (jag skämtar inte, jag trodde verkligen det. Jag blev jätterädd, och jag är inte lättskrämd när det gäller sådant), så hade vi ingen vuxen där. Det är sorgligt att behöva medge det, men jag är 16 år, och Elin 17, och vi tänkte ändå "Vi är helt ensamma här, bara vi barn". Elins mormor låg och sov, men hon var ju inte heller något bra försvar mot en 1,90 lång aggressiv man.
Sedan frågade han mig om jag fattade, typ 5 gånger, och gick närmare och närmare. Åter igen fick jag den självdestruktiva idén att säga "Ja, jag är inte trög!". Fast det hade ju bara varit dumt. Men jag undrar hur han hade reagerat...
När han gick tog han med sig ballongen, och sedan (något förutsägbart, jag menar, vad skulle han med den till annars?) kastade han det mot oss. Den träffade husväggen med en otrolig kraft och vi blev alla ganska blöta.
Jag tycker att han överreagerade, även om han kanske blev skrämd. Jag vet inte om han insåg hur mycket han faktiskt skrämmde oss, och det gjorde nog inte jag heller, förrän jag märkte vilken adrenalinkick jag verkligen fick. När det började sjunka undan blev jag så förfärligt trött! All kraft bara rann av mig.
Jag förstår att han blev sur, men det var faktiskt inte vårt fel att han körde för fort (och vi märkte ju inte hur fort förrän efter vi hade kastat). Visst, att kasta vattenballonger är inte världens smartaste sak att göra, speciellt när man inte längre är typ 10. Men det var så roligt, och han förstörde en helt underbar dag för oss.
Jag hoppas i alla fall att jag när jag blir vuxen kan reagera som man borde, ev. säga till ungarna att det faktiskt kunde ha slutat illa (om det nu hade kunnat det), eller bara skratta bort det, för att jag själv varit barn och vet hur det är. Hur arg man än är så skall man inte trycka upp vattenballonger i "barnens" ansikten och kasta vattenballonger på deras hus (på fönstret/väggen bakom vilket/vilken Elins mormor sov för övrigt)!
En som önskar att hon aldrig blir så vuxen att hon glömmer det roliga med vattenballonger
Babyfood
Update: Här är förresten några fina bilder, tagna av moi, i Malevik..
Elins nya pojkvän, Måsbert
Kommer fler sen..:P
Kommentarer
Postat av: Anonym
Vad fint skrivet=)
Trackback
