Happy Birthday
Grattis på 3 månaders-dagen lilla älskade blogg!
Jag kan fortfarande inte förstå att det har gått så lång tid. Ett kvartal av bloggande! Det som först var en plikt, eftersom man faktiskt "ska" blogga varje dag, har blivit ett beroende.
Hur kunde jag förrut hålla mina tankar för mig själv? Hur kunde jag låta de snurra runt i huvudet på mig, och aldrig låta pennan (eller tangentbordet för den delen) ta del av dem?
Jag tror inte jag eller ni riktigt kan förstå vad det har betytt för mig. Jag som hade fastnat så grundligt, som inte längre kände mig kapabel att skapa, kapabel att uttrycka. Visst är mina texter fortfarande inte i närheten av vad de brukade vara. Men jag känner att jag är på rätt spår.
För bloggandet har inte bara fått mig att börja skriva igen, utan har även fått mig att hitta tillbaka till läsandet. Det riktiga läsandet. Jag slutade läsa för att jag ville hitta min röst. Den som bara var min. Men så blev det inte. Jag skriver alltid som författaren jag för tillfället läser, jag anammar deras stil, deras ordförråd...lite av dem som helhet. Men om jag inte läser, då skriver jag inte alls. Då försvinner orden.
Jag tror inte att det nödvändigtvis att det betyder att jag inte kan annat än att härmas, för det är inte det jag gör, egentligen. Men det jag behöver mer än allt annat pröva mig fram. Och att läsa sådant som inspirerar, som får det att klia i fingrarna...
Så, till 6-månadersdagen lovar jag en klar förbättring. Då skall mina texter vara som de var. Just nu kan jag knappt känna igen mig själv i det jag skriver...
Men tills dess, jag försöker. Någon gång skall det nog lossna. Men för tillfället får ni nöja er med mina tankar, hur illa uttryckta de än må vara.
Grattis älskade blogg. Du räddar mig. Och det gör ni också (fast jag i början skrev att jag skriver för mig, så har ni, läsarna, kommit att betyda väldigt mycket för mig).
En rörd, beslutsam och som äntligen skall ta sin litterära karriär på allvar
Babyfood
Jag kan fortfarande inte förstå att det har gått så lång tid. Ett kvartal av bloggande! Det som först var en plikt, eftersom man faktiskt "ska" blogga varje dag, har blivit ett beroende.
Hur kunde jag förrut hålla mina tankar för mig själv? Hur kunde jag låta de snurra runt i huvudet på mig, och aldrig låta pennan (eller tangentbordet för den delen) ta del av dem?
Jag tror inte jag eller ni riktigt kan förstå vad det har betytt för mig. Jag som hade fastnat så grundligt, som inte längre kände mig kapabel att skapa, kapabel att uttrycka. Visst är mina texter fortfarande inte i närheten av vad de brukade vara. Men jag känner att jag är på rätt spår.
För bloggandet har inte bara fått mig att börja skriva igen, utan har även fått mig att hitta tillbaka till läsandet. Det riktiga läsandet. Jag slutade läsa för att jag ville hitta min röst. Den som bara var min. Men så blev det inte. Jag skriver alltid som författaren jag för tillfället läser, jag anammar deras stil, deras ordförråd...lite av dem som helhet. Men om jag inte läser, då skriver jag inte alls. Då försvinner orden.
Jag tror inte att det nödvändigtvis att det betyder att jag inte kan annat än att härmas, för det är inte det jag gör, egentligen. Men det jag behöver mer än allt annat pröva mig fram. Och att läsa sådant som inspirerar, som får det att klia i fingrarna...
Så, till 6-månadersdagen lovar jag en klar förbättring. Då skall mina texter vara som de var. Just nu kan jag knappt känna igen mig själv i det jag skriver...
Men tills dess, jag försöker. Någon gång skall det nog lossna. Men för tillfället får ni nöja er med mina tankar, hur illa uttryckta de än må vara.
Grattis älskade blogg. Du räddar mig. Och det gör ni också (fast jag i början skrev att jag skriver för mig, så har ni, läsarna, kommit att betyda väldigt mycket för mig).
En rörd, beslutsam och som äntligen skall ta sin litterära karriär på allvar
Babyfood
Kommentarer
Trackback
