Babyfood

Vad det är svårt att följa sin egen väg. Att slå sig fram för att göra det man vill.

En kompis till familjen är i London och försöker slå sig fram som sångerska. Hon har en underbar röst, och skriver egna låtar, men det är en tuff väg att gå. Det är svårt att slå sig fram.

Jag undrar om jag någonsin kommer att våga satsa på det jag vill göra. Jag vill skriva, det vet jag, men vad?
Kommer jag någonsin att kunna sätta mig ner och skriva en bok? Kommer jag orka jobba mig upp i journalistbranchen, där det knappt finns några jobb kvar? Kommer jag kunna bli det som jag nog passar bäst, krönikör, eller kommer jag att sluta som reporter på SmåstadsPosten?

Framtiden skrämmer mig. När mamma var ett år äldre än mig pluggade hon redan juridik i Polen. Inte för att hon ville bli jurist, men ändå. Hon hade gjort sitt val.
  Jag är inte ens i närheten av att välja. Välja vad jag vill göra med resten av mitt liv! Det vore ju så mycket enklare att bara ge ut en bok...i säg Harry Potter klass (fast bättre skriven, givetvis :P) och sedan bestämma sig. Så man kan välja, utan huvudet fullt av bilder på sig själv ätandes bara snabbmackaroner i all evighet medan man försöker frilansa...

Suck. Bratsen har det så mycket lättare. Jag önskar jag var en brat. Pappa betalar låter som en väldigt trevlig filosofi. I alla fall "pappa betalar tills jag hittat ett jobb jag trivs med och tjänar bra på". 

Eller så kanske jag flyttar till Moskva och blir busschaufför, som M brukar säga. Och kanske jag sedan kan skriva en bok om mina upplevelser...

En förvirrad, rädd och fruktande snabbmackaroner
Babyfood