Barndomen
Jag såg en kille på hållplatsen på vägen hem idag. Jag tittade lite slött när han gick förbi, och plötsligt slog det mig, vem han var. Hela resan tillbaka funderade jag på detta. Den där biffige, vuxne killen som såg ut som om han var arg på hela världen, så macho, så tuff, var samma person som den lille pojken jag brukade leka med när jag var liten. Samme pojke som jag rullade nerför backen med, för att se vem som kunde rulla snabbast. Samme pojke som jag byggde en koja med, och som jag låg under granriset och tittade på solnedgången med...samme pojke som jag brukade sitta uppflugen i plommonträdet på hans tomt och äta plommon efter plommon med..
Det slog mig hur långt barndomen plötsligt försvunnit. Hur gamla vi blivit. Jag har inte pratat med honom sedan jag var säkert 13-14...
Jag har ingenting gemensamt med denna människa, som på något sätt endå är en stor del av mig. Vi känner inte varandra, vi känner inte de människor vi är och har blivit. Men vi vet vad vi var. Och det är på något sätt ett band som är djupare än något annat.
Människor man kände i barndomen förblir dig alltid kära, även om du förlorar de någon gång på livets väg. Jag växte ifrån en kompis i 5:an (eller så växte hon ifrån mig). Det var smärtsamt, men jag tänker ändå på henne som den gulliga bästa vän hon var innan dess, inte som den fjortis hon är nu. Hur kan det komma sig?
Jag kan inte förstå att människorna i mitt liv just nu, kanske inte kommer att var mer för mig än kära minnen om några år. Så är det ju med de jag umgicks med för mindre än 4 år sedan. Av de har jag bara en vän kvar. Det är K. Henne har jag känt sedan jag var 2. Alla andra har på ett eller annat sätt försvunnit ut ur mitt liv.
Vissa ser jag någon gång ibland, andra har jag inte sett på flera år. Jag antar att det är livet. Life is life.
Men jag undrar när jag lämnade barndomen egentligen. Jag tyckte mig hela tiden ha den kvar, tills jag upptäckte hur långt bort den var.
En nostalgisk, fundersam och underlig till mods
Babyfood
Det slog mig hur långt barndomen plötsligt försvunnit. Hur gamla vi blivit. Jag har inte pratat med honom sedan jag var säkert 13-14...
Jag har ingenting gemensamt med denna människa, som på något sätt endå är en stor del av mig. Vi känner inte varandra, vi känner inte de människor vi är och har blivit. Men vi vet vad vi var. Och det är på något sätt ett band som är djupare än något annat.
Människor man kände i barndomen förblir dig alltid kära, även om du förlorar de någon gång på livets väg. Jag växte ifrån en kompis i 5:an (eller så växte hon ifrån mig). Det var smärtsamt, men jag tänker ändå på henne som den gulliga bästa vän hon var innan dess, inte som den fjortis hon är nu. Hur kan det komma sig?
Jag kan inte förstå att människorna i mitt liv just nu, kanske inte kommer att var mer för mig än kära minnen om några år. Så är det ju med de jag umgicks med för mindre än 4 år sedan. Av de har jag bara en vän kvar. Det är K. Henne har jag känt sedan jag var 2. Alla andra har på ett eller annat sätt försvunnit ut ur mitt liv.
Vissa ser jag någon gång ibland, andra har jag inte sett på flera år. Jag antar att det är livet. Life is life.
Men jag undrar när jag lämnade barndomen egentligen. Jag tyckte mig hela tiden ha den kvar, tills jag upptäckte hur långt bort den var.
En nostalgisk, fundersam och underlig till mods
Babyfood
Kommentarer
Trackback
