Håll till godo med en naiv cyniker
För tillfället får ni hålla till godo med en text jag hittade när jag tittade på sparade dokument. Jag kommer inte ens ihåg när jag skrev den...
Fattar man överhuvudtaget vad jag har försökt säga?
När vi lämnar barndomen förväntas vi även lämna vår naivitet bakom oss. Men inte allt på en gång, naturligtvis. Då blir man ju cynisk. Istället bör en liten del av vår naivitet lämna oss i taget, släppa oss ut i mörkret med lite mindre ljus i ögonen. Till slut står vi med mörkret tätt omkring oss, blinda cyniker som inte längre kan röra sig framåt. Då fastnar vi på den plats i livet där vi var. Vi kan ju inte gå utan ljus.
Jag är 16 år. Jag känner mig som en mycket naiv cyniker. Jag blir tillfälligt förblindad ibland. Antingen för att någon annans naivitet bländar mig, eller för att jag har slut på batteri. Då blir jag blind. Ett nattsvart mörker omringar mig och jag vågar och vill inte ta fler steg framåt. Då skulle jag ju behöva gå in i det okända.
Problemet med att vara helt naiv är att man ser alla vägarna runt omkring än. Det gör det väldigt svårt att bara välja en.
Cynikern ser istället inte någon väg alls. Så vad ska man göra?
Det bästa vore ju att vara delvis cynisk, och delvis naiv, så att man hittade några realistiska vägar att följa. Men hur ofta får vi precis vad vi vill?
God kväll! ;)
