Kyrkogårdar och Allahelgona
Är precis hemkommen från kyrkogården, vi har varit och lämnat blommor på min mormors grav. Vi har också försökt att bestämma färg, storlek och typsnitt för gravstenen...
Det kändes konstigt att titta på den lilla hög med jord som är min mormors sista viloplats. Där nere i jorden ligger hon i en låda av trä...
Annars tycker jag om kyrkogårdar. Jag känner mig morbid när jag säger det, men det är ju sant. Det är platser fyllda av kärlek från de anhöriga som kommer och hälsar på, av minnen och av en känsla av evigheten. Allt är stilla, tyst och grönt (jag har än så länge aldrig besökt en kyrkogård på vintern)...Jag fylls alltid av vördnad när jag är på en kyrkogård, inte för de döda precis, utan mer för döden, livet och kärleken i sig själva...
Något av det vackraste jag någonsin sett var en kyrkogård i Polen på Allahelgonaafton förra året. I Polen är det en tradition att gå till graven den dagen, en tradition som faktiskt följs av alla (med väldigt få undantag). Man kan knappt ta sig fram i de stora städerna, för att bildköerna till kyrkogården stoppar upp trafiken.
Det var mörkt, det var ju trots allt november, och jag tror att det till och med var fullmåne. Fast det var ganska sent var det mycket folk kvar på kyrkogården, och varje grav var överfylld av blommor, och (framförallt) ljus. Det fladdrande skenet från de lyste upp hela kyrkogården, med sitt varma röda, oranga och vita sken. På långt håll såg det nästan ut som om kyrkogården brann...
Ingen grav var bortglömd, för om man hittade en "tom" grav så satte man ett ljus på den också, när man ändå satte ut på "sin".
Då tyckte jag att det var sorgligt att det inte är såhär varje dag, att man inte minns gravarna och de döda på alla andra dagar på året...men nu är jag bara glad att traditionen finns. Var det så varje dag så skulle det inte vara lika magiskt... Jag önskar bara att det var likadant i Sverige, att Allahelgona skulle få kyrkogårdarna att brinna av omtanke och gemenskap...och vördnad...
Så, och jag inte är i Polen på Allahelgona i år så kommer jag nog att fylla min mormors grav med ljus, även om ingen annan gör det. Då får den lysa där alldeles för sig själv, bland alla mörka, sorgsna gravar...
En fylld av vördnad
Babyfood
Det kändes konstigt att titta på den lilla hög med jord som är min mormors sista viloplats. Där nere i jorden ligger hon i en låda av trä...
Annars tycker jag om kyrkogårdar. Jag känner mig morbid när jag säger det, men det är ju sant. Det är platser fyllda av kärlek från de anhöriga som kommer och hälsar på, av minnen och av en känsla av evigheten. Allt är stilla, tyst och grönt (jag har än så länge aldrig besökt en kyrkogård på vintern)...Jag fylls alltid av vördnad när jag är på en kyrkogård, inte för de döda precis, utan mer för döden, livet och kärleken i sig själva...
Något av det vackraste jag någonsin sett var en kyrkogård i Polen på Allahelgonaafton förra året. I Polen är det en tradition att gå till graven den dagen, en tradition som faktiskt följs av alla (med väldigt få undantag). Man kan knappt ta sig fram i de stora städerna, för att bildköerna till kyrkogården stoppar upp trafiken.
Det var mörkt, det var ju trots allt november, och jag tror att det till och med var fullmåne. Fast det var ganska sent var det mycket folk kvar på kyrkogården, och varje grav var överfylld av blommor, och (framförallt) ljus. Det fladdrande skenet från de lyste upp hela kyrkogården, med sitt varma röda, oranga och vita sken. På långt håll såg det nästan ut som om kyrkogården brann...
Ingen grav var bortglömd, för om man hittade en "tom" grav så satte man ett ljus på den också, när man ändå satte ut på "sin".
Då tyckte jag att det var sorgligt att det inte är såhär varje dag, att man inte minns gravarna och de döda på alla andra dagar på året...men nu är jag bara glad att traditionen finns. Var det så varje dag så skulle det inte vara lika magiskt... Jag önskar bara att det var likadant i Sverige, att Allahelgona skulle få kyrkogårdarna att brinna av omtanke och gemenskap...och vördnad...
Så, och jag inte är i Polen på Allahelgona i år så kommer jag nog att fylla min mormors grav med ljus, även om ingen annan gör det. Då får den lysa där alldeles för sig själv, bland alla mörka, sorgsna gravar...
En fylld av vördnad
Babyfood
Kommentarer
Trackback
