Världen är falsk
Igår hade skolan glöggfest. Jag var inte där (eftersom att jag inte har något leg..), men jag fick kvällen återberättad för mig.
En av de mest "populära" tjejerna blev riktigt, riktigt packad. Vid stängningsdags satt hon på trottoarkanten och vaggade. Henne bästa kompis hämtade hennes jacka, väska, och frågade sedan mina kompisar (som hjälpt till att leta efter dessa) "Ni klarar er själva härifrån va?" varefter hon gick. Innan hon gick fällde hon dessutom kommentaren, "Hon gör alltid såhär", och lämnade sedan sin "vän" i sina egna spyor, på en trottoar mitt i Göteborg, kl 04.30!
Mina kompisar satte henne i en taxi, som förhoppningsvis tog henne hem...
Hon är populär, snygg, och (ganska) smart..och ändå har hon inga vänner. Hela skolan såg och tittade på, och ingen brydde sig!
Vänskapen är falsk, leendena är falska, allt är bara falskt, falskt, FALSKT!!
Finns det ingenting som är äkta längre???
Vänskapen är falskast av allt. Jag försöker verkligen att vara en riktigt vän, men ibland känns det som att jag är den enda. Jag är inte perfekt, och nej, inte skenhelig heller, men jag tror verkligen att jag gör...det som är rätt. När det betyder någonting.
Jag älskar mina kompisar, det gör jag, men på senaste tiden har jag börjat undra hur nära vänner vi egentligen är. Alla har de något drag som gör de fullkomligt opålitliga. För mig är vänskap heligt. Det är den inte för dem.
Jag kanske kan lita på dem, men jag är inte säker. Vilket i princip betyder att jag inte kan lita på dem.
När vi går ut kan jag aldrig vara säker på att inte bli lämnad på trottoaren...(fast DET tror jag faktiskt aldrig att jag skulle bli)... och det skrämmer mig.
Det skrämmer mig också att jag är den som är mest stabil psykiskt av alla jag umgås med och känner...och jag är inte stabil. Inte alls.
Jag har så mångas hopplöshet, hjälplöshet, rädla och drömmar inom mig att jag inte får plats med mina egna! Och vad ska jag göra av dem? Vem ska jag dumpa dem på? När alla mina vänner är ännu mindre stabila?
Ikväll känner jag mig fruktansvärt ensam. Jag vet inte varför. Jag är inte ensam. Men jag är ensam med min ångest, för jag har ingen som orkar bära den. Jag bär alla andras. Vem ska bära min?
De flesta jag träffar öppnar sig...nästan automatiskt för mig. Jag utstrålar någonslags pålitlighet och inre visdom, och är allas hobbypsykolog. Men själv kan jag aldrig öppna mig. Jag kan inte. Några vänner har klagat, och bett mig om att göra det. Men det kan jag inte. Jag vet att de inte menar det, inte kan mena det på riktigt. För de har ingen aning om vad det egentligen innebär att lyssna. Att lyssna, så som jag gör.
Att inte bara höra orden och säga "Mm..stackars dig.", utan att sätta sig in, känna, prata, hjälpa, förstå och lindra. Att ta på sig en del av smärtan och ångesten.
De skulle vilja, men de orkar inte. Inte egentligen. Det vet jag på sättet de berättar. De är själva helt slut inombords. De behöver inte min ångest. De har sin egen.
Så istället för att prata med dem, så skriver jag. Jag skickar ut min ångest i cyberspace, och hoppas att den där kan förvandlas till någonting annat. Till medkänsla. Till litteratur. Till poesi. Till ett skämt. Till ingenting.
Och det fungerar faktiskt. Trots att jag inte vet om någon någonsin kommer att läsa dessa rader hjälper det. Jag har låtit min ångest bäras och delas av någon, anonym, om vars psyke jag inte vet någonting. Och då behöver jag inte känna mig så förbannat skyldig. För det skulle jag ha gjort om jag tyngt ner mina kompisar med det här.
Jag tycker fortfarande att världen är falsk. Och sorglig. Men jag har fått rasa. Och jag har fått vara svag. Jag är alltid stark. Det är så svårt att vara stark....
Babyfood
En av de mest "populära" tjejerna blev riktigt, riktigt packad. Vid stängningsdags satt hon på trottoarkanten och vaggade. Henne bästa kompis hämtade hennes jacka, väska, och frågade sedan mina kompisar (som hjälpt till att leta efter dessa) "Ni klarar er själva härifrån va?" varefter hon gick. Innan hon gick fällde hon dessutom kommentaren, "Hon gör alltid såhär", och lämnade sedan sin "vän" i sina egna spyor, på en trottoar mitt i Göteborg, kl 04.30!
Mina kompisar satte henne i en taxi, som förhoppningsvis tog henne hem...
Hon är populär, snygg, och (ganska) smart..och ändå har hon inga vänner. Hela skolan såg och tittade på, och ingen brydde sig!
Vänskapen är falsk, leendena är falska, allt är bara falskt, falskt, FALSKT!!
Finns det ingenting som är äkta längre???
Vänskapen är falskast av allt. Jag försöker verkligen att vara en riktigt vän, men ibland känns det som att jag är den enda. Jag är inte perfekt, och nej, inte skenhelig heller, men jag tror verkligen att jag gör...det som är rätt. När det betyder någonting.
Jag älskar mina kompisar, det gör jag, men på senaste tiden har jag börjat undra hur nära vänner vi egentligen är. Alla har de något drag som gör de fullkomligt opålitliga. För mig är vänskap heligt. Det är den inte för dem.
Jag kanske kan lita på dem, men jag är inte säker. Vilket i princip betyder att jag inte kan lita på dem.
När vi går ut kan jag aldrig vara säker på att inte bli lämnad på trottoaren...(fast DET tror jag faktiskt aldrig att jag skulle bli)... och det skrämmer mig.
Det skrämmer mig också att jag är den som är mest stabil psykiskt av alla jag umgås med och känner...och jag är inte stabil. Inte alls.
Jag har så mångas hopplöshet, hjälplöshet, rädla och drömmar inom mig att jag inte får plats med mina egna! Och vad ska jag göra av dem? Vem ska jag dumpa dem på? När alla mina vänner är ännu mindre stabila?
Ikväll känner jag mig fruktansvärt ensam. Jag vet inte varför. Jag är inte ensam. Men jag är ensam med min ångest, för jag har ingen som orkar bära den. Jag bär alla andras. Vem ska bära min?
De flesta jag träffar öppnar sig...nästan automatiskt för mig. Jag utstrålar någonslags pålitlighet och inre visdom, och är allas hobbypsykolog. Men själv kan jag aldrig öppna mig. Jag kan inte. Några vänner har klagat, och bett mig om att göra det. Men det kan jag inte. Jag vet att de inte menar det, inte kan mena det på riktigt. För de har ingen aning om vad det egentligen innebär att lyssna. Att lyssna, så som jag gör.
Att inte bara höra orden och säga "Mm..stackars dig.", utan att sätta sig in, känna, prata, hjälpa, förstå och lindra. Att ta på sig en del av smärtan och ångesten.
De skulle vilja, men de orkar inte. Inte egentligen. Det vet jag på sättet de berättar. De är själva helt slut inombords. De behöver inte min ångest. De har sin egen.
Så istället för att prata med dem, så skriver jag. Jag skickar ut min ångest i cyberspace, och hoppas att den där kan förvandlas till någonting annat. Till medkänsla. Till litteratur. Till poesi. Till ett skämt. Till ingenting.
Och det fungerar faktiskt. Trots att jag inte vet om någon någonsin kommer att läsa dessa rader hjälper det. Jag har låtit min ångest bäras och delas av någon, anonym, om vars psyke jag inte vet någonting. Och då behöver jag inte känna mig så förbannat skyldig. För det skulle jag ha gjort om jag tyngt ner mina kompisar med det här.
Jag tycker fortfarande att världen är falsk. Och sorglig. Men jag har fått rasa. Och jag har fått vara svag. Jag är alltid stark. Det är så svårt att vara stark....
Babyfood
Kommentarer
Trackback
