Att våga säga "Här är jag. Jag är underbar. Vem är du?"

Sitter och funderar på sommaren.
Jag skall åka bort mycket i sommar, som vanligt. Jag brukar inte vara hemma mer än några få veckor under sommarlovet...

I år skall jag våga mig på mycket nytt, och göra mycket som jag brukar göra. Jag skall våga mig iväg på seglarläger, helt ensam! (ja, det kommer förstås vara andra där, men inte jag känner), och så skall jag till Polen med familjen...sedan skall jag träffa alla kära kompisar här hemma, och åka på läger och träffa alla underbara människor som jag träffade där förra året...:)

Något Paris (ja..eller Ormesson dådå) blir det förmodligen inte i år. Det känns konstigt. Jag har varit där två veckor varje år sedan jag var ca 10.

Jag är ganska nervös inför att åka bort ensam. Jag är helt enkelt inte van. Varje gång jag åkt någonstans har jag haft åtminstone en kompis med mig (i alla fall sedan jag var 9 och upptäckte hur otroligt tråkigt det var att inte ha någon att bada med på semestern..).
Å andra sidan tycker jag det skall bli spännande...man får återuppfinna sig på ett magiskt sätt när man själv träffar nya människor. De har inga förväntningar. Du kan vara vem som helst. För barndomskompisarna kommer du alltid vara tjejen som inte kunde dyka, som var rädd för spindlar och spöken och som inte kunde paddla kanot (fast... just paddla kanot kan jag :P). För de nya kan du vara superwoman (eller man).

Jag hoppas bara att jag vågar vara mig själv. Det brukar alltid ta mig ca 2 dagar att komma underfund med hur gruppen fungerar, och vem som faktiskt är intressant, men då är det oftast försent. Jag är "den där tysta tjejen", och hur mycket jag än pratar sedan går den stämpeln aldrig riktigt bort...(såvida vi inte har fest och dricker lite...då går stämpeln bort ganska så bra, bevisat sommaren 2006).

Men jag har lärt mig av mina (och andras misstag) och i år vet jag att det gäller att snacka så mycket och så intressant som möjligt första dagen. Därför skall jag sova ordentligt natten innan och komma dit med ett leende på läpparn. Jag menar, jag är ju underbar. Det är bara frågan om att få de andra att inse det ;)

Med en nyfunnen självgodhet, och nytt självförtroende
(Er underbara) Babyfood

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0